Sista spurten

Nu börjar det dra ihop sig. Jag förstår och förstår inte att jag snart kommer få träffa er alla igen. Den tanken får mina ögon att tåras. Jag är väldigt glad, stolt och tacksam över att jag har gjort det här och jag hade absolut inte velat stanna kvar hemma, men det ska bli så skönt att komma tillbaka. Stundtals har det känts så ensamt här. Jag har inte haft en massa människor i min närhet jag kunnat fly till, eller från, inte skapat mig ett sammanhang på samma sätt som hemma. Kanske har jag inte velat, jag har ju vetat hela tiden att jag ska lämna, och när. Som min vän Maria påpekade igår har jag inte heller "flytt" från något hemma, vilket gör att jag kanske inte heller sökt efter någon annat egentligen.

Nu i veckan har jag rest runt lite i landet. Vi hade besök från huvudkontoret, regionchefernas chef, och hon skulle få lära känna Diakonia Paraguay lite. Vi åkte till El Chaco, där det finns flera ursprungscommunities. Tuffa förhållanden, extremt fattigt och otroligt vackert. Vi åkte och träffade ett folk, och skulle åkt till ett annat med men det hade regnat så mycket att det inte gick att komma fram. De flesta byarna ligger långt från den asfalterade vägen och regnar det för mycket så blir vägarna in översvämmade. Ingen kommer in, ingen kommer ut. Ibland isoleras folket i sina små byar i många dagar. Svält, sjukdomar.

Vi åt middag med en före detta domare, Bonzi. För några år sen fick  Bonzi ett fall på sitt bord. Det gällde 14 bönder, ledare för diverse bondeorganisationer, som hade gripits för samröre med EPP (den väpnade gerillan i norra Paraguay). "Bevisen" var att mobiler som nån som kände nån som var engagerad i deras organisationer hade använts till att ringa nån som kände nån som kände nån som kunde kopplas till EPP, typ. Bonzi sa att det inte var tillräckliga bevis för att fälla dem för något alls och att fallet borde läggas ner. Dagen efter avsattes han. Bara sådär. 

Vi åkte till ett stort läger. Fattiga småbönder som tillhörde la Federación Nacional Campesina (nationella bondefederationen) hade slagit läger för att protestera mot en ny privatiseringslag som kommer göra dem ännu fattigare. Samma typ av läger, eller bosättningar kanske(?), sattes upp i många olika delar av landet. I just detta var det omkring 700 män, kvinnor och barn som stannade kvar på natten och sov, och ungefärliga många var där bara på dagen och åkte hem till sig på natten för att komma tillbaka nästa morgon. Som mest befann sig 1500 personer där. Det var jättebra uppstyrt med lag för allt. Matlag, städlag, tvättlag, disklag, skala mandioca-lag. Dagis, sjukstuga, mobilladdningsstation, vattenstation. Träffade så många fantastiska människor. Mina nya hjältar. Riktiga kämpar. 

En gnista hopp

Nästa vecka får vi besök av en Diakonia-person från Sverige. Jag mailade henne idag och frågade om hon hade möjlighet att ta med en tub Kalles randiga kaviar till mig. Hon svarade jättesnabbt att hon skulle göra sitt bästa så *FiNgErZ kRoSsEd* nu allihop!

Puss och kram

Det är så himla lite tid kvar nu

Och jag känner mig så splittrad. Jag vill verkligen hem, jag längtar så mycket. Men samtidigt kommer det göra ont att lämna. Det är så mycket här som är fel. Så mycket kvar att göra. Och jag blev så skrämd häromdagen för jag insåg att jag själv blivit ganska avtrubbad. När man jobbar i en biståndsorganisation, så nära alla som kämpar för förändring, är man så i det. Jag får höra mer än dom flesta om hur saker och ting är här, om vad som inte funkar och varför. Jag tror jag är långt mycket mer medveten om hur Paraguay ser ut under ytan, än någon som levt hela sitt liv här. Och jag får höra så många historier, får höra om orättvisor direkt från de som är drabbade av dem. Och jag märker hur jag, redan, har normaliserat. Jag kan liksom stänga av. Inte helt, såklart, och bara tillfälligt. Men ändå.

Jag tänker mycket på vad jag ska göra av allt när jag kommer tillbaka. Jag tror att jag bär på så mycket inom mig som kommer komma fram när jag inte är mitt i det längre. När jag inte behöver ta omvägar för att känna mig trygg. Inte behöver se tiggande barn på daglig basis. Inte behöver ha någon som flåsar mig i örat på bussen och viskar att "jag vill slicka upp din honung lilla svala" eftersom jag har en svala tatuerad på axeln. När jag inte pratar med folk vars pappor blivit mördade eller vars vänner blivit skjutna mitt på öppen gata eftersom de är transpersoner, eller med folk som kämpar för att tioåriga flickor som blivit våldtagna och gravida ska ha rätt till abort om det är vad de vill.

Las Cataratas de Iguazu

Ursäkta min tystnad. Hösten är här nu, på riktigt. Den suger all energi från mig, precis som den brukar göra hemma i Sverige. Fy fan. 

I början av maj åkte jag upp(?) till Puerto de Iguazu i Argentina. Det var ju långhelg, så jag passade på att förnya mitt visum och besöka Iguazufallen. Jag tog en buss härifrån Asunción mitt i natten och kom fram suuuupertidigt på morgonen till Ciudad del Este. Därifrån tog jag en annan buss över till Argentina. Första dagen åkte jag till den brasilianska sidan av fallen. Jag blev alldeles överrumplad, det var så mäktigt och vackert. Där var det mer panorama-utsikt över fallen. Massor med folk och selfie-pinnarnas mecka. Där fanns massa djur. Fina fåglar, färgglada fjärilar och Quatis (näsbjörn tydligen, om vi ska lita på Google). Massa Quatis. Dom är en slags grävling fast med långa näsor och så är dom bärare av sjukdomar som rabies. Skitäckliga med andra ord. I alla fall. Folk som besöker fallen har matat dom, så nu är dom helt sockerberoende och alldeles galna. Jag hade en smörgås i min VÄSKA. Dom kände lukten och hämtade alla sina kompisar och till slut var jag förföljd av typ 15 såna där som ville ha min mat. Ett ord: PA-NIK. Jag kände mig som i en zombiefilm ni vet, när det bara kommer fler och fler och fler från alla håll. Jag började nästan gråta och tog tag i en random snubbes ryggsäck och ba: VAD SKA JAG GÖRA?! 

Till slut tog jag upp smörgåsen (som låg helt inplastad) och kastande iväg den så långt jag bara kunde, och alla äckliga Quatis sprang dit. Jag var rätt skärrad vill jag lova. Blähä.

Andra dagen var det dags för den argentinska sidan. Då åkte jag med några nya kompisar jag träffade på hostelet. Den argentinska sidan är mycket större, mycket vackrare, mäktigare. Extra allt liksom. Det finns olika vandringsleder man kan gå så får man olika utsikt. Och vi tog en tour, svindyr men SÅ värd. Först åkte vi genom djungeln och sen med båt på floden och kom så nära fallen det gick utan att dö. Vi blev dyngsura allihopa och det var såååååå roligt. 

På den argentinska sidan är man lite mer "i" fallen. Vi gick ungefär 1,5 kilometer över floden och så kom vi till La garganta den diablo, Iguazufallens kronjuvel. Där allt börjar. Jag har inga ord för hur mäktigt det var. Sån kraft. Jag ville typ slänga mig, ge mig hän åt det, fast ändå inte. Visste ju att jag var chanslös. Det var helt fantastiskt.

När jag kommer hem ska jag äta

sushi (UTAN JÄVLA MOROT I)

Jag sitter på en buss från Ciudad del Este mot Asunción

Och jag slås, som så många gånger innan, av hur otroligt vackert Paraguay är. Så mycket växtlighet. Så många färger. Allt det gröna mot den mörkröda jorden. Och plötsligt dyker det upp små, små hus, nästan som skjul. Utanför hänger kläder i olika färger på tork. Magiskt. 

Jag kommer aldrig vänja mig vid att se gatubarn

Smärtan. Känslan som kommer över en, det är en överrumplande känsla som får hjärtat att långsamt brista och själen att svartna.

Om två månader är jag hemma igen

 Det känns skönt. Hemlängtan, saknaden efter familj, vänner, pojkvän är stor. Min gravida syster. Min fantastiska lilla guddotter. Det är förmodligen mest genom dom två jag kommer märka att jag varit borta, förutom hos mig själv såklart. Alla nya erfarenheter jag kommer ha. Fler perspektiv. Andra perspektiv. Så mycket ny kunskap om mig själv, om omvärlden, om ett annat land än det jag ser som mitt. Om två månader är jag redan i Sverige. Mer än halva min tid har gått och jag tror sista biten kommer gå fort, för jag har en hel del inplanerat, och massa idéer till jobbet. Jag blir nästan lite förvägsstressad. Kommer jag hinna med allt jag vill? Hinna klart? Kommer jag känna mig färdig när det är dags att lämna? Eller kanske blir det tvärt om, som för en annan svensk praktikant jag stötte på här. Han skulle åka om mindre än två veckor och tyckte inte att det var en dag för tidigt. Vi får väl se. Jag ser hur som helst fram emot att bli mött av den svenska sommaren, speciellt nu när jag ser i sociala medier att våren har kommit. Kaffe-i-solen-bilder. Körsbärsträd som blommar i Kungsan. Folk i vårjackor, solglasögon. Härligt. Jag älskar ju våren.

Idag har jag tänkt på hur ett land som Paraguay som har så otroligt mycket fint, kan vara så genomruttet som det faktiskt är (OBS ej allt såklart!!!). En tvättäkta skendemokrati där flera av de politiska topparna idag var högt uppsatta under Stroessners diktatur med. Statskupp för så lite som tre år sedan, med en president som avsattes rekordsnabbt (två dagar) efter en avhysning som slutade i massaker. Varför kom det en insatsstyrka på över 320 poliser för att avhysa ett 60-tal hjälplösa bönder, kvinnor och barn? Ingen vet. Allt som skedde den dagen är fortfarande oklart. Gällande polisens agerande finns ingen utredning från myndigheter, däremot väntar flera bönder på sina domar. De anklagas för olaga intrång och för att ha orsakat upplopp.

En sittande president som är stenrik företagare vars förmögenhet kommer från knarksmuggling. Alla vet, men det är ingenting man får säga högt.

Ett land vars mark ges bort eller säljs jättebilligt så att hemska företag som Monsanto kan odla genmodifierat, bespruta och förgifta vatten och mark, tvinga bort bönderna och deras familjer från marken de bott på i generationer. För där Monsanto slår sig ner, där kan ingenting annat än soja leva. Skogen med sitt rika växt- och djurliv ersätts av öknar. Sojaöknar. I juli förra året dog två systrar, fyra och sex år gamla. "Förkylning" sa myndigheterna. "Agrotóxicos" sa befolkningen. En kort tid senare dog nästan alla samhällets djur, också på grund av "förkylning".  Samhället ligger nära en av Monsantos odlingar. Systrarna hette Alvarez i efternamn. Adelaida hette den ena. Den andra, Adela. Precis som jag. Adelaida och Adela Alvarez. Fyra och sex år gamla.

Ni som förstår spanska, kolla gärna på den här dokumentären om ovan nämnda massaker. Den är bara 20 minuter, intressant och mycket välgjord.

http://youtu.be/mQOMR5SxS50

Min ospännande vardag

Förra veckan åt jag samma mat måndag tisdag onsdag torsdag fredag. Det är sant.

En liten söndagsrapportering

Det är inte lika varmt längre. Jag har till och med kunnat ha på mig jeans ett par gånger vilket har varit en fröjd för jag är så trött på de kläder jag har här att jag först vill kräkas på dom och sen bränna upp dom. Inser att jag tog med mig lite för lite. I övrigt rullar det på antar jag. Jag har lärt mig att säga fula saker på guaraní, till exempel "Japiro". Det betyder typ "Go fuck yourself". Jag har lärt mig att skala mandioca (yuca eller kassavarot) på snabbaste sättet, man drar ett snitt med kniven längs hela och sen lyfter man liksom av skalet bit för bit. Jag har också lärt mig att säga "vos" istället för "tu" (du) så till den milda grad att "tu" känns främmande på min tunga (sorry pappa).

Det blir mörkt tidigare nu, redan vid 18 är det kväll. Hösten är på gång, det är svalare men här gulnar inga löv (hittills i alla fall). Däremot blir limen på träden gulare och gulare. Ibland kommer jag på mig själv ibland med att tro att året snart är slut och att nyårsafton närmar sig. Hahaha. Kommer inte fatta nånting när jag kommer tillbaka och sommarn ba fortsätter. Lustigt hur färgad man är av sina årstider egentligen.

Vad meeeeer? Jo. I början av maj ska jag åka till Ciudad del este och Foç de Iguazú. Tar några dagar ledigt, kollar in vattenfallen både på den brasilianska och argentinska sidan OCH passar på att förnya mitt visum förstår ni. I maj ska jag också få åka inåt landet, till el Chaco och hälsa på ett ursprungsfolk. Det känns både spännande och jobbigt, för förhållandena där är  otroligt tuffa och en väldigt hög procent lever i extrem fattigdom. Det kommer nog vara mycket lärorikt och omtumlande.


Avslutar med en liten lista på saker som inte finns här:
- Färskost med pepparrotssmak (vilket jag är besatt av nu trots att jag inte ens brukar köpa hemma?)
- Pepparrot
- Cheeze Doodles från OLW
- Kalles randiga kaviar
- Créme fraiche

Hejdå.

Två månader, en födelsedag och en minisemester

Idag är det två månader sedan jag satte fötterna på paraguayansk mark. Två månader sen jag tittade ut genom flygplansfönstret och slogs av att jorden här är röd. Roströd. Två månader och jag grät helt hysteriskt. Och om en vecka, då har jag varit här halva tiden och nedräkningen börjar, känner jag. Det känns inte lika tufft nu som det gjorde för ett par veckor sen. Jag hade hört innan att det är normalt att dippa och få en kris efter 1,5-2 månader så jag visste att det var en övergångsperiod, men det var ändå jobbigt. Kunde börja gråta på bussen på väg till kontoret och ville så många gånger ta tag i folks kragar och ba: FATTAR DU VILKET JÄVLA SKITLAND DU BOR I?!?
Men, självbehärskning, ni vet.

Förra veckan var det min SÅ efterlängtade födelsedag. På dagen var jag på kontoret, alla organisationer som Diakonia stöttar var där och vi fick lära oss om säkerhet på nätet och om hur Google ser allt och sådär, väldigt intressant. När jag kom in på morgonen möttes jag av massa fina ballonger på mitt skrivbord. Alla sjöng och jag fick en tårta också. På kvällen gick vi ut och på en restaurang som hade Wagyu, Kobebiff. Vääääärldens bästa och dyraste kött som inte är så superdyrt här i Paraguay eftersom det finns uppfödare. Det var en fin dag och jag är nöjd med födisen.

I onsdags kväll åkte jag till Ayolas som ligger vid floden Paraná, precis vid Argentina. Jag åkte med en kompis, Irene, en kompis till henne och kompisens kompisar. Det var sagt att vi skulle åka vid 17-18, men här är det "la hora paraguaya" som gäller, den paraguayanska tiden, och jag blev hämtad strax efter 21. När jag såg bilen fick jag lite lätt panik och var osäker på om den verkligen skulle kunna ta oss någon stans över huvud taget, plus att jag tyckte grabbarna i bilden verkade väldigt suspekta. Typiska såna där män som kommenterar och ropar efter en på gatan. Kände mig lite nervös men det gick bra såklart. Det car drygt 30 mil härifrån och dit vi skulle, och någon gång under färden tyckte jag det var såååå himla kallt och så bad jag Edu, kompisen, att dra upp fönstret. Han skrattade och ba: det är sönder, men det finns en hängmatta där bak ni kan använda som filt.
Trodde jag skulle förfrysa men vi kom fram vid halv tre och jag levde.

Vi bodde utanför Ayolas, i Coratei, på en slags stugcamping precis intill floden. Det var otroligt vackert och där fanns det massa djur som strövade fritt. Kossor, små gosiga grisbebisar, lamm, getter, hästar, höns, kycklingar och STRUTSAR. Kompisarna var där för att fiska i floden och den ena hade med sig sin motorbåt. Jag fiskade inte men fick åka på båtpromenad och så fick jag köra båten också och jag var mycket skicklig enligt Masa - båtägaren. "APROVADA!" (godkänd) sa han och gjorde
tummen upp. Hade en väldigt fin påsk men det trasiga fönstret satte sina spår och jag har haft ont i halsen sen dess. 

Om tandborstarnas betydelse

För snart en månad sen skulle Jakob skicka brev till mig. Då hade jag ganska precis köpt en ny tandborste som jag avskydde och jag bad honom skicka med ett paket av mina tandborstar jag alltid använder hemma. Världens bästa TePe Extra Soft-tandborstar som alltid kommer i olika fina färger. Det ville jag så gärna ha. Mina tandborstar. Jag brukar alltid välja paket så omsorgsfullt, eftersom det är olika färger i varje och jag såklart har mina favoriter. Hur som helst, Jakob skickade med ett paket och efter ganska mycket strul hämtade jag ut brevet i torsdags.

Färgerna var i världsklass. Paketet var lika omsorgsfullt valt som om jag hade köpt det själv. (Jag kan stå vääääldigt länge och välja ut. Menar verkligen länge. På riktigt.)

På torsdagskvällen var jag verkligen ivrig efter att få borsta tänderna. Jag valde en knallorange tandborste och det kändes helt fantastiskt. Jag var så glad. Och nu i morse när jag borstade tänderna så började jag gråta och jag insåg plötsligt hur dom där tandborstarna har kommit att få ett starkt symboliskt värde för mig. Jag har snart varit här i två månader. Allt det nya är inte längre så nytt och när man inte är upptagen av att ta in allt det där nya kommer hemlängtan och ensamhetskänslorna.

Tandborstarna gör att Sverige känns lite, lite närmre just nu. I det känslomässiga kaoset jag stundtals befinner mig i har tandborstarna blivit en trygghet. Något jag känner igen, något jag känner mig hemma med. Det kan tänkas löjligt, men när precis allt man upplever och ser känns ljusår ifrån allt vad man är van vid, när allt och alla man saknar känns så otroligt långt bort, då kan en tandborste vara precis det man behöver.

Vissa dagar är så jävla tunga

Idag har varit en sån dag. Distansen blir så påtaglig och jag känner mig otroligt ensam. Fångad i en kapsel. Jag känner mig otrygg och rastlös. Ledsen. Gråter. Får ont. Ont i hela kroppen. Att vara långt bort från alla jag håller kära och bryr mig om. Fångad i en kapsel där allting händer runt omkring mig. Jag ser det, jag är medveten om det men jag har inte tillträde. Att inte kunna vara en del av mina gemenskaper där hemma, det äter upp mig och dövar allt som annars får mig att mår bra, bli glad. Jag kan inte hitta det fina, ser bara det fula. Jag vissnar och går sönder. Idag känns Sverige så långt bort.

Ibland sparar jag små saker någonstans inom mig

I veckan när jag satt på bussen på väg hem från jobbet klev det på en pojke som delade ut lappar och bad om pengar. Dom flesta gav, och ungefär samtidigt klev det på en läskförsäljare. En kille i min ålder satt några säten framför mig. Utan att ta ut hörlurarna från sina öron köpte han två color, ropade "grabben!" och gav den ena till pojken. Pojken satte sig längst bak i bussen och drack upp sin cola innan han klev av. Tyckte det var så himla fint bara.

Saker som kan hända om man har livlig fantasi & lätt insektsfobi

I söndags kväll mötte jag upp Gracielas (hon jag bor hos) dotter, Anai, och hennes vän Jonatan på en bar ganska nära. Jag hade varit där förut. Baren heter Brittania och är jättetrevlig. Det är två våningar, men allting är utomhus. Klientelet är superblandat. Där trängs unga som gamla Asunciónbor med turister, lite "finare" folk och den paraguayanska versionen av hipsters. Ja. De finns här med. Jag känner minsann igen en hipster här jag ser hen.

Jag stod och lagade middag när dom skulle gå så jag tog mig dit själv lite senare. Nu när jag inte bor på hostelet längre måste jag ju söka mig till sociala sammanhang på ett annat sätt, där var de i princip oundvikliga. Kändes helt rätt att gå när jag blev medbjuden för man vill ju inte bli en sån som alltid säger nej och till slut inte blir tillfrågad längre. Liksom. Vi hade i alla fall roligt och sen när vi skulle gå hem lärde Anai mig att hon alltid går upp parallellgatan, istället för vår gata, när hon går hem från stan på kvällen. Den är tydligen mycket lugnare. Bra tips!

Jag vill berätta om vad som hände när jag kom hem. Jag skrev ju om kackerlackan jag delar badrum med. Ja. Jag kom i alla fall hem, stod kvar utanför badrummet och tände lampan och så såg jag något i dörrspringan. Och ba:

Det där är ingen kackerlacka.

Kollade igen och så såg jag att det var en Ö D L A. En liten ödla. Visste inte riktigt vad jag skulle göra först. Eller, jag funderade nog mest på vad DEN skulle göra. Jag var lite orolig att den skulle attackera eller så. Gör ödlor ens det? Ingen aning. Typiskt mig att trigga igång mig själv sådär. Den sprang i alla fall över golvet och satte sig på väggen i hörnet, ganska nära handfatet. Jag började göra mig i ordning, borsta tänderna, tvätta piercingen. Lilla ödlan var lugn men jag hade HELA tiden koll på den i ögonvrån. Redo liksom. Redo för något som jag inte visste vad det var. Ifall att bara.

Man kan alltså säga att jag var på helspänn redan, och så hörde jag ett ljud och det lät PRECIS som att en hel armé av kackerlackor rusade över träparketten, mot badrummet. Jag var helt säker på att det var en kackerlacksarmé. De ville hämnas på ödlan som troligtvis hade ätit deras kompis, tänkte jag och hade panikblandade känslor. Samtidigt som allt det här pågår, alltså mina tankar och mina känslor och ljudet i bakgrunden så kikar jag ut genom dörrspringan och ser Sira, Gracielas hund. Alltså ni förstår LÄTTNADEN som sköljde över mig när jag insåg att ljudet var hennes små tassar mot golvet. Jag hade nog dött ifall det verkligen varit en kackerlacksarmé. Tur!

En liten lista på saker som hänt sen sist:

- Jag har kvinnodagsdemonstrerat, fast dagen innan kvinnodagen. På söndagar är det liksom INGEN ute och poängen med en demonstration är ju litegrann att folk ska se och höra.
- Jag har piercat näsan. Fick feeling som om jag vore 15 år igen & ba gjordere. Typ. Jag funderade ganska länge innan såklart.
- Jag har flyttat.
- Jag har börjat göra egen naturell yoghurt.
- Jag har börjat yoga varje dag. Tänkte först köpa gymkort men det här är ju mycket billigare.
- Jag har fått en uppdaterad arbetsplan som jag känner är konkret och som jag kan följa, så nu behöver jag inte komma till kontoret och inte riktigt veta vad jag ska göra.
- Jag har hittat en koreansk matbutik där det finns TOFU.

En uppdatering och en bild

Dagarna lunkar förbi. Igår blev antalet dagar tills jag kommer tillbaka tvåsiffriga istället för tresiffriga. I tisdags flyttade jag från hostelet och nu bor jag inneboende hos en jättetrevlig kvinna, Graciela. Det funkar fint och flyter på bra. Jag njöt verkligen att att kunna packa upp, äntligen. Lägga in mina kläder i en garderob, ställa iordning mina saker i en hylla, sätta ett foto av familjen på nattygsbordet bredvid sängen.

I mitt badrum finns en kackerlacka. Jag är helt säker på att det är samma som kommer fram varje kväll. Den är sååååå äcklig. Stor och brun, säkert fyra centimeter. På kvällarna när jag ska in i badrummet så står jag kvar utanför när jag tänder lampan, sen väntar jag med att gå in tills jag ser att den springer in under golvplankorna precis vid dörren. Kan inte döda den eftersom jag aaaaaldrig skulle våga gå nära den. Och tänk om det inte skulle dö på en gång? Hur gör man ens? Trampar? Skulle jag känna något under min flip-flop? Vill inte veta. Blä.

Men men. Här finns ett spanskt kulturcenter, Juan de Salazar. I torsdags var jag där på en utställning som hålls till ära av en spansk-paraguayansk poet och konstnär, Josefina Plá. Det var jättefint, tror det var omkring tio konstnärer som ställde ut verk inspirerade av henne. Det var invigning, och jag gick dit med Graciela som jag bor med. Alla konstnärer var där och hon kände de flesta, så jag fick hälsa och prata lite med dem. Jag köpte en liten duva i lera av en äldre kvinna, doña Rosa. Hennes skapelser var magiska. Vill väldigt gärna åka till hennes by och köpa med mig en stor kvinna i lera hem. Jag får se hur jag gör. Hur som helst, ni borde leta upp lite poesi av Josefina Plá och låta er förundras. Jag ska leta rätt på en liten bok i alla fall, till mig själv.

Jag mår bra, det har nog inte hänt så mycket mer än att jag flyttat. Eller, egentligen massor men eftersom jag skriver så sällan är det så mycket jag vill berätta att jag blir alldeles matt och struntar i att skriva allting istället. Jag ska nog börja skriva oftare, varannan dag kanske. Något kort om vad som hänt, eller något jag tänkt på eller om jag känner något särskilt. En sak vill jag dock dela med mig av nu, en bild som har etsat sig fast på min näthinna. Här i Asunción ser man mycket fattigdom och en del misär. Man ser många människor som lever från dag till dag, men alltid på gatan. Man ser vuxna, ungdomar, äldre personer och barn. Och häromdagen, när jag skulle köpa en yogamatta gick jag förbi en kvinna som satt i en trappa. Mitt framför henne, på trottoaren, satt ett litet barn och badade i en målarfärgshink med vatten. Jag fick tag i min matta, och när jag gick tillbaka samma väg en stund senare var de borta. Kommer nog aldrig glömma det. Hur det lilla huvudet stack upp ur en vit hink på en trottoar mitt i stan. Och jag skulle köpa en yogamatta.

I morse insåg jag...

... att det var första gången på en månad som jag duschade i varmvatten.

Fyra veckor

Jag har känt mig trött och haft en del att göra den senaste tiden. Jag har haft svårt att motivera mig själv till att blogga. Så är det ju ibland. Jag mår i alla fall bra. Jag jobbar på och får mer och mer på mitt bord vilket känns skönt, trots att min prestationsångest och mina ibland hårda krav på mig själv ger sig mer till känna än vanligt. Förmodligen för att jag inte riktigt har någon att bolla med och för att det mesta jag producerat hittills varit på spanska, och där känner jag mig fortfarande begränsad.

Det har gått en månad sen jag lämnade Sverige, en månad som verkligen flugit förbi, men saknaden gör sig ändå påmind dagligen. Frågar mig ofta vad jag gett mig in i. Ångrar mig, ångrar mig igen och blir pepp istället, får hemlängtan, går ut och känner att jag ändå tycker mycket om min nya stad. Nästa vecka flyttar jag från hostelet till ett rum i ett större hus längre upp på samma gata. Där bor en kvinna, Graciela, med hennes vuxna dotter och en liten hund. Jag gillar hostelet, jag har fått flera nya vänner och jag har gillat att alltid vara omgiven av folk, men nu känns det så skönt att få lämna. Skönt att slippa gå ut när jag behöver gå på toaletten eller ska duscha. Skönt att kunna handla mat och slippa ha torrvaror på rummet och ett fåtal färskvaror i en påse i en proppfull liten kyl tillsammans med alla andra gäster. Skönt att kunna skaffa lite rutiner, inte vara tvungen att passa på att laga min mat när ingen annan gör det. Skönt att komma hem efter en lång dag på jobbet och vila i ett rum som inte ger mig lätt klaustrofobi eftersom det jag bor i nu är så litet och mörkt. Där vill jag bara sova och inte spendera så mycket övrig tid. Sådana saker ser jag fram emot.

Annars då? Jag försöker lära känna min nya stad. Provar att gå nya vägar hela tiden. Asunción är så speciellt. Just nu är det att staden känns så liten och lantlig, och de ständiga kontrasterna i den, som karaktäriserar den mest i mina ögon. Jag vill tro att jag börjar vänja mig vid värmen, men jag vet inte. Jag känner ju när det är lite svalare och någon på hostelet som just kommit tycker att det är suuuupervarmt, så kanske lite. Jag känner mig fortfarande inte helt bekväm alla gånger när jag går ensam på gatan för oavsett vad klockan är så ropar folk (män) efter en, eller kommenterar, eller tutar eller börjar köra sakta bredvid en. Jag har ändrat min betoning när jag pratar, snappat upp den paraguayanska dialekten ganska mycket. Oundvikligt tror jag, på kontoret är ju alla här ifrån.

Just nu är jag i en stad ungefär 80 kilometer från Asunción, Piribebuy. Eller, egentligen utanför. Vi kom idag, jag och Diakoniateamet, och stannar till fredag eftermiddag. Vi är på ett jättefint ställe där vi ska kombinera teambuilding och planering i sann svensk anda. Jag har bränt mig på näsan.

Holländaren har åkt iväg och nu blommar jasminen för fullt och om kvällarna är det den som doftar mest.

Här kommer ett litet låt-tips: Kevin Johansen - En mi cabeza

La Chacarita

Favelan, eller kåkstaden, här i Asunción kallas la Chacarita. Husen där är de som kallas casas hundibles, hus som kan sjunka, de husen jag skrev om förut. La Chacarita har rykte om sig att vara ett mycket farligt slumområde. I la Chacarita bor de allra fattigaste. Kriminaliteten är hög, det finns mycket droger i omlopp och är du inte därifrån gör du bäst i att hålla dig borta såvida du inte är med någon du känner som bor där, eller med polis. Det var här, och gatan ovanför, jag blev tillsagd att inte röra mig på. I la Chaca inte alls, och gatan ovanför aldrig på kvällen.

La Chacarita ligger som i en grop, nästan som en krater och det är också därför det översvämmas så lätt när regnen kommer, för att det rinner ner vatten från flera håll samtidigt. Myndigheterna vill ha bort hela området, husen och alla människor som bor där. De påstår att det är för att marken är obobar just på grund av översvämningarna. Men. La Chaca ligger otroligt bra till. Väldigt centralt, med stadskärnan vid sin ena sida och floden vid den andra och ALLA vet att det är därför myndigheterna gör anspråk på marken. De tänker fylla den där gropen och sedan bygga gallerior och diverse andra komplex.

Genom en kille här på hostelet fick jag möjligheten att gå till la Chacarita och höra på människorna som bor där, lyssna på deras berättelser och upplevelser. Vi träffade Carolina, en bastant kvinna som bor där och som dessutom är ordförande för Asociasion de emprendedores y provedores de servicios de la Costanera de Asunción. Carolina berättar om deras kamp för att få bo kvar i området som varit bebott av samma familjer i drygt 60 år. Hon berättar om de cirka 200 nya husen myndigheterna byggt upp fyra kilometer längre bort från floden där det är tänkt att alla ska flytta. I la Chacarita finns omkring 2000 hushåll och det bor någonstans runt 20 tusen människor där. Precis som överallt varierar familjerna i storlek och antal medlemmar, men de nya husen är identiska och precis lika stora. Carolina berättar att man inte tagit någon hänsyn till hur många det bor i varje hushåll. Hon undrar om någon ens brytt sig om att undersöka saken eller bara velat leverera en snabb lösning och skrapa lite på ytan.

Carolina berättar om familjer som redan fått sina hus rivna och att man som mest kan räkna med mellan 1000 och 2000 dollar i ersättning. Hon berättar att vissa tvingats ta emot pengarna utan att få ett nytt boende och att de pengarna inte räcker till att ordna ett nytt boende. Carolina berättar om familjer som fått sina hus rivna och flyttat till de nya husen utan att ha fått reda på hur det kommer att bli. Kommer de behöva betala hyra? Ja. El? Vatten? Troligtvis. Hon berättar att det kommer bli svårare för många nu, de fattiga kommer bli fattigare. De flesta har livnärt sig på att tvätta bilar, sälja mat, kläder eller lotter på stan. Nu är de fyra kilometer längre bort från Costanera och de nya busslinjerna de blivit lovade syns inte en skymt av. Inte heller barnens skolbussar verkar hitta fram. 

Det var verkligen speciellt att gå runt i la Chaca. Så annorlunda. Stanken av urin och att det var så skräpigt är nog det som gjorde störst intryck, tillsammans med de gröna avlagringarna cirka en halvmeter upp på husväggarna som vittnade om alla översvämningar la Chacarita varit med om. Det var trångt, kanske 1-1,5 meter breda var gångarna vi gick i. Vi träffade Carolinas mamma som berättade om när hennes hus brann ner och hon fick börja om från noll eftersom det inte finns en enda försäkring som täcker ditt boende om du bor där. 

Vi åkte till de nya husen och träffade en kvinna som fått lite pengar, ett av de nya husen och skrivit på ett kontrakt. Hon kunde inte läsa. Vi träffade en annan kvinna som hade i princip alla sina möbler på nedervåningen eftersom trappan var för smal för att få upp någon av dem igenom. Vi träffade en tredje kvinna som hade nytt kylskåp och försökte samla ihop till möbler eftersom hon inte erbjudits någon flytthjälp trots att hon tvingats flytta, och själv hade hon inte råd. Hon fick lämna kvar nästan allt. 

Vi frågade Carolina om byggt av de nya husen åtminstone genererat några jobb till de boende i la Chaca. Nej. Vi frågade om inte myndigheterna kunde anställa boende i la Chaca till att bygga de nya galleriorna och komplexen. Eller om de kunde garanteras jobb på hotell, i restauranger eller butiker när allt det nya vart klart. Det hade dom också frågat och fått tystnad till svar. De boende i la Chaca får inte ens sälja drickor och smörgåsar på trottoaren närmast floden, alltså själva strandpromenaden. De får stå på trottoaren som är på andra sidan vägen. På strandpromenaden får bara officiella Pulp-försäljare tillstånd. Pulp, läskmärket som ägs av affärsmannen, tillika presidenten, Horacio Cartes.