Dagarna lunkar förbi. Igår blev antalet dagar tills jag kommer tillbaka tvåsiffriga istället för tresiffriga. I tisdags flyttade jag från hostelet och nu bor jag inneboende hos en jättetrevlig kvinna, Graciela. Det funkar fint och flyter på bra. Jag njöt verkligen att att kunna packa upp, äntligen. Lägga in mina kläder i en garderob, ställa iordning mina saker i en hylla, sätta ett foto av familjen på nattygsbordet bredvid sängen.
I mitt badrum finns en kackerlacka. Jag är helt säker på att det är samma som kommer fram varje kväll. Den är sååååå äcklig. Stor och brun, säkert fyra centimeter. På kvällarna när jag ska in i badrummet så står jag kvar utanför när jag tänder lampan, sen väntar jag med att gå in tills jag ser att den springer in under golvplankorna precis vid dörren. Kan inte döda den eftersom jag aaaaaldrig skulle våga gå nära den. Och tänk om det inte skulle dö på en gång? Hur gör man ens? Trampar? Skulle jag känna något under min flip-flop? Vill inte veta. Blä.
Men men. Här finns ett spanskt kulturcenter, Juan de Salazar. I torsdags var jag där på en utställning som hålls till ära av en spansk-paraguayansk poet och konstnär, Josefina Plá. Det var jättefint, tror det var omkring tio konstnärer som ställde ut verk inspirerade av henne. Det var invigning, och jag gick dit med Graciela som jag bor med. Alla konstnärer var där och hon kände de flesta, så jag fick hälsa och prata lite med dem. Jag köpte en liten duva i lera av en äldre kvinna, doña Rosa. Hennes skapelser var magiska. Vill väldigt gärna åka till hennes by och köpa med mig en stor kvinna i lera hem. Jag får se hur jag gör. Hur som helst, ni borde leta upp lite poesi av Josefina Plá och låta er förundras. Jag ska leta rätt på en liten bok i alla fall, till mig själv.
Jag mår bra, det har nog inte hänt så mycket mer än att jag flyttat. Eller, egentligen massor men eftersom jag skriver så sällan är det så mycket jag vill berätta att jag blir alldeles matt och struntar i att skriva allting istället. Jag ska nog börja skriva oftare, varannan dag kanske. Något kort om vad som hänt, eller något jag tänkt på eller om jag känner något särskilt. En sak vill jag dock dela med mig av nu, en bild som har etsat sig fast på min näthinna. Här i Asunción ser man mycket fattigdom och en del misär. Man ser många människor som lever från dag till dag, men alltid på gatan. Man ser vuxna, ungdomar, äldre personer och barn. Och häromdagen, när jag skulle köpa en yogamatta gick jag förbi en kvinna som satt i en trappa. Mitt framför henne, på trottoaren, satt ett litet barn och badade i en målarfärgshink med vatten. Jag fick tag i min matta, och när jag gick tillbaka samma väg en stund senare var de borta. Kommer nog aldrig glömma det. Hur det lilla huvudet stack upp ur en vit hink på en trottoar mitt i stan. Och jag skulle köpa en yogamatta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar