La Chacarita

Favelan, eller kåkstaden, här i Asunción kallas la Chacarita. Husen där är de som kallas casas hundibles, hus som kan sjunka, de husen jag skrev om förut. La Chacarita har rykte om sig att vara ett mycket farligt slumområde. I la Chacarita bor de allra fattigaste. Kriminaliteten är hög, det finns mycket droger i omlopp och är du inte därifrån gör du bäst i att hålla dig borta såvida du inte är med någon du känner som bor där, eller med polis. Det var här, och gatan ovanför, jag blev tillsagd att inte röra mig på. I la Chaca inte alls, och gatan ovanför aldrig på kvällen.

La Chacarita ligger som i en grop, nästan som en krater och det är också därför det översvämmas så lätt när regnen kommer, för att det rinner ner vatten från flera håll samtidigt. Myndigheterna vill ha bort hela området, husen och alla människor som bor där. De påstår att det är för att marken är obobar just på grund av översvämningarna. Men. La Chaca ligger otroligt bra till. Väldigt centralt, med stadskärnan vid sin ena sida och floden vid den andra och ALLA vet att det är därför myndigheterna gör anspråk på marken. De tänker fylla den där gropen och sedan bygga gallerior och diverse andra komplex.

Genom en kille här på hostelet fick jag möjligheten att gå till la Chacarita och höra på människorna som bor där, lyssna på deras berättelser och upplevelser. Vi träffade Carolina, en bastant kvinna som bor där och som dessutom är ordförande för Asociasion de emprendedores y provedores de servicios de la Costanera de Asunción. Carolina berättar om deras kamp för att få bo kvar i området som varit bebott av samma familjer i drygt 60 år. Hon berättar om de cirka 200 nya husen myndigheterna byggt upp fyra kilometer längre bort från floden där det är tänkt att alla ska flytta. I la Chacarita finns omkring 2000 hushåll och det bor någonstans runt 20 tusen människor där. Precis som överallt varierar familjerna i storlek och antal medlemmar, men de nya husen är identiska och precis lika stora. Carolina berättar att man inte tagit någon hänsyn till hur många det bor i varje hushåll. Hon undrar om någon ens brytt sig om att undersöka saken eller bara velat leverera en snabb lösning och skrapa lite på ytan.

Carolina berättar om familjer som redan fått sina hus rivna och att man som mest kan räkna med mellan 1000 och 2000 dollar i ersättning. Hon berättar att vissa tvingats ta emot pengarna utan att få ett nytt boende och att de pengarna inte räcker till att ordna ett nytt boende. Carolina berättar om familjer som fått sina hus rivna och flyttat till de nya husen utan att ha fått reda på hur det kommer att bli. Kommer de behöva betala hyra? Ja. El? Vatten? Troligtvis. Hon berättar att det kommer bli svårare för många nu, de fattiga kommer bli fattigare. De flesta har livnärt sig på att tvätta bilar, sälja mat, kläder eller lotter på stan. Nu är de fyra kilometer längre bort från Costanera och de nya busslinjerna de blivit lovade syns inte en skymt av. Inte heller barnens skolbussar verkar hitta fram. 

Det var verkligen speciellt att gå runt i la Chaca. Så annorlunda. Stanken av urin och att det var så skräpigt är nog det som gjorde störst intryck, tillsammans med de gröna avlagringarna cirka en halvmeter upp på husväggarna som vittnade om alla översvämningar la Chacarita varit med om. Det var trångt, kanske 1-1,5 meter breda var gångarna vi gick i. Vi träffade Carolinas mamma som berättade om när hennes hus brann ner och hon fick börja om från noll eftersom det inte finns en enda försäkring som täcker ditt boende om du bor där. 

Vi åkte till de nya husen och träffade en kvinna som fått lite pengar, ett av de nya husen och skrivit på ett kontrakt. Hon kunde inte läsa. Vi träffade en annan kvinna som hade i princip alla sina möbler på nedervåningen eftersom trappan var för smal för att få upp någon av dem igenom. Vi träffade en tredje kvinna som hade nytt kylskåp och försökte samla ihop till möbler eftersom hon inte erbjudits någon flytthjälp trots att hon tvingats flytta, och själv hade hon inte råd. Hon fick lämna kvar nästan allt. 

Vi frågade Carolina om byggt av de nya husen åtminstone genererat några jobb till de boende i la Chaca. Nej. Vi frågade om inte myndigheterna kunde anställa boende i la Chaca till att bygga de nya galleriorna och komplexen. Eller om de kunde garanteras jobb på hotell, i restauranger eller butiker när allt det nya vart klart. Det hade dom också frågat och fått tystnad till svar. De boende i la Chaca får inte ens sälja drickor och smörgåsar på trottoaren närmast floden, alltså själva strandpromenaden. De får stå på trottoaren som är på andra sidan vägen. På strandpromenaden får bara officiella Pulp-försäljare tillstånd. Pulp, läskmärket som ägs av affärsmannen, tillika presidenten, Horacio Cartes.

Två dagar i fält

Hej alla!
Jag har haft fullt upp och har inte hunnit med att dela sådant jag vill dela. Ikväll ska jag sätta mig och skriva ett långt (eller, bara kanske långt förresten, vi får se.) inlägg till er. I helgen var jag på besök i la Chakarita, Asuncións motsvarighet till Favela. Det gick bra och jag vill gärna dela det jag fick se, höra och uppleva där. Det kommer, det kommer.

Tills dess får ni nöja er med en kort uppdatering av de senaste två dagarna för jag har äntligen varit i fält! I två dagar var jag i Luque utanför Asunción, på ett läger för ett projekt som heter Jaikuaa som syftar till att lära ungdomar om sex och deras sexuella rättigheter såväl som skyldigheter. Ungdomarna får diskutera och reflektera med varandra och med ledarna. Sex och sexualitet är otroligt tabubelagt både ute i offentligheten och i hemmet och i skolorna är sexualkunskap inte ett ämne. Sexuellt överförbara sjukdomar och oönskade graviditeter är konsekvenser av det. Jag var alltså med dessa två dagar och fick träffa ungdomar, de flesta mellan 15 och 17 år, från hela Paraguay. Jag sprang runt och fotade och twittrade en massa. Nu är jag tillbaka på kontoret, ska redigera lite foton och skriva en artikel.

Här får ni se mig in action tillämpandes lite grymt twitter-fokus. Puss och kram och kärlek i massor!

 

Och en bild på min första tweet någonsin ever också!

Om kvällarna doftar limeträdet

Så. Nu har jag varit på Diakonia i tre dagar. Än så länge gör jag inte så jättemycket. Läser om lite olika projekt och sätter mig in i hur arbetet med olika lokalgrupper ser ut, försöker lära känna den nya kontexten. I måndags hämtade Katia mig på hostelet och vi tog bussen tillsammans till kontoret. Samma sak igår, och idag blev jag hämtad av Edilberto men då fick jag visa vägen. Det gick bra. Det finns många olika bussar jag kan ta som alla stannar på olika ställen och tar olika vägar. Min plan är att lära mig en buss bra, och sen fortsätta med nästa. Så lär jag kunna allt lagom till när det är dags att återvända till Sverige.

Igår var det storm. På eftermiddagen blev det plötsligt alldeles mörkt och det blåste upp. Precis när jag frågade om de trodde att det skulle bli storm så sa det PANG, himlen öppnade sig och strömmen gick. Kolsvart. Vi packade ihop oss och väntade en stund tills regnet skulle avta, sen fick jag skjuts hem. Avloppssystemet är inte helt hundra här, på vissa ställen såg gatorna ut som floder och ibland kändes det som att vi satt i en biltvätt för det var liksom vatten runt hela bilen trots att det inte regnade så mycket längre. Regnet igår var ändå lindrigt, de berättade för mig att man brukar kunna se bilar och diverse annat flyta omkring. Jag tyckte såklart att det var superexotiskt ändå. På kvällen gick strömmen på hostelet och i kvarteren runt omkring.

Idag fick jag tillgång till min diakonia-mail och intranätet. Det har varit lite struligt med det. Först döpte dom mig till mitt mellannamn, Brita, men det kändes struligt och inte så kul så vi kom överens om att det skulle ändras. Då blev det Adele istället och det ville jag inte heller ha. Så heter jag ju inte ens liksom. Idag blev det rätt och det känns s t r å l a n d e.

Imorgon ska jag ha skypemöte med Daniel som är regional kommunikatör. Vi ska gå igenom min arbetsplan och efter det kommer jag veta mer exakt vad jag ska göra. Känns bra för trots att jag läst in mig på Diakonias arbete dessa dagar har jag ändå känt mig rätt så överflödig. Ska bli skönt att börja göra något som är mer mätbart så att säga. 

Annars är allt bra, fortsätter ligga lågt, känna in och ducka för trubbel. Idag har det inte varit så varmt, ca 29 grader (haaaa). Sitter ute och skriver. Holländarn har satt på nån komplicerad och svår musik. Hundarna skäller, kvällen är sval och luften bara lite klibbig. Limeträdet ger ifrån sig en härligt syrlig doft.

Añua (kramar på guaraní)
❤️

Tankar från en hängmatta

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Har försökt ligga lite lågt mina första dagar, ge mig själv tid att landa mentalt. Igår var jag ute en sväng. Gick till katedralen. Min farfar gick bort samma dag jag kom hit till Asunción. Han begravdes igår och jag hade velat tända ett ljus för honom. Dessvärre kunde jag inte göra det på grund av ett pågående bröllop. Hur som helst, på vägen dit och tillbaka kände jag så många saker att jag blev alldeles överväldigad.

Här i Asunción finns en flod, rio Paraguay. Precis intill den finns en fin strandpromenad. Där kan man hyra cyklar, folk joggar eller promenerar, går dit med sina familjer på helgerna och så vidare. Mellan strandpromenaden och själva staden finns en kåkstad. Husen är små, som skjul, tillverkade i diverse material som plåt och trä. Det som finns antar jag. Hur som helst, här kallas de för "casas hundibles", hus som kan sjunka. Det är för att när floden översvämmas så gör husen det också, eftersom de ligger så nära. Nu hade det ganska nyligen varit översvämning och då hade de fått lov att flytta upp sina små hus högre upp mot stan. Eftersom översvämningen gått över höll dom på att riva husen för att flytta ner dem igen, till precis intill floden. Det sjuka är kontrasterna här. När man kommer från mitt håll går man förbi en fin park och ett spårvagnsmuseum. Sen kommer den pampiga parlamentsbyggnaden och katedralen och precis där, en gata ner börjar kåkstaden. Nerifrån floden blir klyftorna så extremt tydliga. Parlamentet, en byggnad i ljusrosa med vita utsmyckningar tornar upp sig och direkt under - kåkstad. Toppen och botten i samma utsikt.

24 timmar i mitt tillfälliga hemland

Hej alla!
Nu har jag varit här i lite drygt ett dygn. Min kropp har landat men min hjärna har en bit kvar tror jag. Resan hit gick bra, jag sov en del på planet och efter Frankfurt har jag inte gråtit en enda gång.

Det första som slog mig är att Paraguay är ett litet land och redan innan vi landade märkte jag att utvecklingen här inte gått lika snabbt som i andra länder. Jag trodde att vi flög över en åker, och plötsligt landade vi på en flygplats mindre än Skavsta. Passkontrollen gick smidigt och jag kom igenom utan problem. Slogs återigen av hur litet det var när jag skulle hämta ut min väska. Hallen var liten och trång och det fanns bara ett rullband som var högst 10x5 meter. För den som inte ville ta sina väskor själv fanns det "Maleteros", personer som gör det mot dricks.

Juan Carlos och Katia från Diakonia mötte mig på flygplatsen och de körde mig till hostelet jag kommer bo på i ungefär en månad. I bilen fick jag en turbogenomgång av hur saker och ting funkar i Paraguay, hur jag skulle göra för att klara värmen (då, när klockan inte ens var 10, var det redan 38 grader) och lite annan praktisk information. Väl på hostelet fick jag vänta på mitt rum i 1,5 timme, jag var trött men det kändes helt okej. Hostelet är mysigt. Det heter El Jardin (Trädgården) och ägs av ett svensk-paraguayanskt par. Jag har ett eget rum med AC, här finns en liten pool, limeträd, grapefruktträd och ett annat fruktträd som jag inte minns vad det heter just nu. Man får ta hur mycket man vill, hur lyxigt som helst. Grapefrukten är dock inte mogen än, men lär bli det under min månad här. Ser fram emot!

Vid 19 kom Juan Carlos och Katia och hämtade mig och så fick jag en bil-sightseeingtur. De visade mig några viktiga gator, gav mig några referenspunkter så jag kan orientera mig och visade också vilka områden jag inte ska röra mig i över huvudtaget. Efteråt mötte vi upp resten av Diakonia-teamet, Adriana, Ruben och Edilberto för middag. Dom tog mig till en typisk restaurang, La Paraguayita. I Paraguay äter man mycket kött och vi beställde una Parillada para 5 (grillat för 5) men det hade lätt räckt till fem personer till. Det var supertrevligt men mot slutet var jag så trött att hela huvudet snurrade. Sov som en stock hela natten.

Idag ska jag utforska lite på egen hand och ikväll är det brasiliansk kväll här på hostelet.
Det är så himla mycket olika intryck och kontraster och jag kommer skriva om allt det senare eller imorn, nu ville jag bara uppdatera er om LÄGET so to speak.

Puss, kram, kärlek!

På väg

Så, då är jag alltså på väg.  Mellanlandar i Frankfurt, surfar på free wifi och laddar mobilen inne på mcDonalds. Åker härifrån strax före 20 och landar i Sao Paolo imorn bitti. Känner mig otroligt förvirrad och mår mest illa av alla känslor som far igenom kroppen och huvudet. Jag är rädd, glad, förväntansfull, ledsen, taggad, nervös, pirrig. Allt. Samtidigt. Grät i princip hela vägen från Arlanda hit. Somnade till och vaknade precis innan vi skulle landa av en klar barnröst som sa "Bergshamra". Det visade sig att föräldern och barnet i raden framför mig också bor där. Lustigt.

T j a t j a b l o g g e n

Så, imorn bär det iväg. Tanken med den här bloggen är att ni ska kunna följa mig under min praktikperiod, veta hur jag mår, vad jag gör, hur jag känner, tänker, vad jag ser och så vidare.

Häng >mä< vettja!

PoK <3