Om tandborstarnas betydelse

För snart en månad sen skulle Jakob skicka brev till mig. Då hade jag ganska precis köpt en ny tandborste som jag avskydde och jag bad honom skicka med ett paket av mina tandborstar jag alltid använder hemma. Världens bästa TePe Extra Soft-tandborstar som alltid kommer i olika fina färger. Det ville jag så gärna ha. Mina tandborstar. Jag brukar alltid välja paket så omsorgsfullt, eftersom det är olika färger i varje och jag såklart har mina favoriter. Hur som helst, Jakob skickade med ett paket och efter ganska mycket strul hämtade jag ut brevet i torsdags.

Färgerna var i världsklass. Paketet var lika omsorgsfullt valt som om jag hade köpt det själv. (Jag kan stå vääääldigt länge och välja ut. Menar verkligen länge. På riktigt.)

På torsdagskvällen var jag verkligen ivrig efter att få borsta tänderna. Jag valde en knallorange tandborste och det kändes helt fantastiskt. Jag var så glad. Och nu i morse när jag borstade tänderna så började jag gråta och jag insåg plötsligt hur dom där tandborstarna har kommit att få ett starkt symboliskt värde för mig. Jag har snart varit här i två månader. Allt det nya är inte längre så nytt och när man inte är upptagen av att ta in allt det där nya kommer hemlängtan och ensamhetskänslorna.

Tandborstarna gör att Sverige känns lite, lite närmre just nu. I det känslomässiga kaoset jag stundtals befinner mig i har tandborstarna blivit en trygghet. Något jag känner igen, något jag känner mig hemma med. Det kan tänkas löjligt, men när precis allt man upplever och ser känns ljusår ifrån allt vad man är van vid, när allt och alla man saknar känns så otroligt långt bort, då kan en tandborste vara precis det man behöver.

Vissa dagar är så jävla tunga

Idag har varit en sån dag. Distansen blir så påtaglig och jag känner mig otroligt ensam. Fångad i en kapsel. Jag känner mig otrygg och rastlös. Ledsen. Gråter. Får ont. Ont i hela kroppen. Att vara långt bort från alla jag håller kära och bryr mig om. Fångad i en kapsel där allting händer runt omkring mig. Jag ser det, jag är medveten om det men jag har inte tillträde. Att inte kunna vara en del av mina gemenskaper där hemma, det äter upp mig och dövar allt som annars får mig att mår bra, bli glad. Jag kan inte hitta det fina, ser bara det fula. Jag vissnar och går sönder. Idag känns Sverige så långt bort.

Ibland sparar jag små saker någonstans inom mig

I veckan när jag satt på bussen på väg hem från jobbet klev det på en pojke som delade ut lappar och bad om pengar. Dom flesta gav, och ungefär samtidigt klev det på en läskförsäljare. En kille i min ålder satt några säten framför mig. Utan att ta ut hörlurarna från sina öron köpte han två color, ropade "grabben!" och gav den ena till pojken. Pojken satte sig längst bak i bussen och drack upp sin cola innan han klev av. Tyckte det var så himla fint bara.

Saker som kan hända om man har livlig fantasi & lätt insektsfobi

I söndags kväll mötte jag upp Gracielas (hon jag bor hos) dotter, Anai, och hennes vän Jonatan på en bar ganska nära. Jag hade varit där förut. Baren heter Brittania och är jättetrevlig. Det är två våningar, men allting är utomhus. Klientelet är superblandat. Där trängs unga som gamla Asunciónbor med turister, lite "finare" folk och den paraguayanska versionen av hipsters. Ja. De finns här med. Jag känner minsann igen en hipster här jag ser hen.

Jag stod och lagade middag när dom skulle gå så jag tog mig dit själv lite senare. Nu när jag inte bor på hostelet längre måste jag ju söka mig till sociala sammanhang på ett annat sätt, där var de i princip oundvikliga. Kändes helt rätt att gå när jag blev medbjuden för man vill ju inte bli en sån som alltid säger nej och till slut inte blir tillfrågad längre. Liksom. Vi hade i alla fall roligt och sen när vi skulle gå hem lärde Anai mig att hon alltid går upp parallellgatan, istället för vår gata, när hon går hem från stan på kvällen. Den är tydligen mycket lugnare. Bra tips!

Jag vill berätta om vad som hände när jag kom hem. Jag skrev ju om kackerlackan jag delar badrum med. Ja. Jag kom i alla fall hem, stod kvar utanför badrummet och tände lampan och så såg jag något i dörrspringan. Och ba:

Det där är ingen kackerlacka.

Kollade igen och så såg jag att det var en Ö D L A. En liten ödla. Visste inte riktigt vad jag skulle göra först. Eller, jag funderade nog mest på vad DEN skulle göra. Jag var lite orolig att den skulle attackera eller så. Gör ödlor ens det? Ingen aning. Typiskt mig att trigga igång mig själv sådär. Den sprang i alla fall över golvet och satte sig på väggen i hörnet, ganska nära handfatet. Jag började göra mig i ordning, borsta tänderna, tvätta piercingen. Lilla ödlan var lugn men jag hade HELA tiden koll på den i ögonvrån. Redo liksom. Redo för något som jag inte visste vad det var. Ifall att bara.

Man kan alltså säga att jag var på helspänn redan, och så hörde jag ett ljud och det lät PRECIS som att en hel armé av kackerlackor rusade över träparketten, mot badrummet. Jag var helt säker på att det var en kackerlacksarmé. De ville hämnas på ödlan som troligtvis hade ätit deras kompis, tänkte jag och hade panikblandade känslor. Samtidigt som allt det här pågår, alltså mina tankar och mina känslor och ljudet i bakgrunden så kikar jag ut genom dörrspringan och ser Sira, Gracielas hund. Alltså ni förstår LÄTTNADEN som sköljde över mig när jag insåg att ljudet var hennes små tassar mot golvet. Jag hade nog dött ifall det verkligen varit en kackerlacksarmé. Tur!

En liten lista på saker som hänt sen sist:

- Jag har kvinnodagsdemonstrerat, fast dagen innan kvinnodagen. På söndagar är det liksom INGEN ute och poängen med en demonstration är ju litegrann att folk ska se och höra.
- Jag har piercat näsan. Fick feeling som om jag vore 15 år igen & ba gjordere. Typ. Jag funderade ganska länge innan såklart.
- Jag har flyttat.
- Jag har börjat göra egen naturell yoghurt.
- Jag har börjat yoga varje dag. Tänkte först köpa gymkort men det här är ju mycket billigare.
- Jag har fått en uppdaterad arbetsplan som jag känner är konkret och som jag kan följa, så nu behöver jag inte komma till kontoret och inte riktigt veta vad jag ska göra.
- Jag har hittat en koreansk matbutik där det finns TOFU.

En uppdatering och en bild

Dagarna lunkar förbi. Igår blev antalet dagar tills jag kommer tillbaka tvåsiffriga istället för tresiffriga. I tisdags flyttade jag från hostelet och nu bor jag inneboende hos en jättetrevlig kvinna, Graciela. Det funkar fint och flyter på bra. Jag njöt verkligen att att kunna packa upp, äntligen. Lägga in mina kläder i en garderob, ställa iordning mina saker i en hylla, sätta ett foto av familjen på nattygsbordet bredvid sängen.

I mitt badrum finns en kackerlacka. Jag är helt säker på att det är samma som kommer fram varje kväll. Den är sååååå äcklig. Stor och brun, säkert fyra centimeter. På kvällarna när jag ska in i badrummet så står jag kvar utanför när jag tänder lampan, sen väntar jag med att gå in tills jag ser att den springer in under golvplankorna precis vid dörren. Kan inte döda den eftersom jag aaaaaldrig skulle våga gå nära den. Och tänk om det inte skulle dö på en gång? Hur gör man ens? Trampar? Skulle jag känna något under min flip-flop? Vill inte veta. Blä.

Men men. Här finns ett spanskt kulturcenter, Juan de Salazar. I torsdags var jag där på en utställning som hålls till ära av en spansk-paraguayansk poet och konstnär, Josefina Plá. Det var jättefint, tror det var omkring tio konstnärer som ställde ut verk inspirerade av henne. Det var invigning, och jag gick dit med Graciela som jag bor med. Alla konstnärer var där och hon kände de flesta, så jag fick hälsa och prata lite med dem. Jag köpte en liten duva i lera av en äldre kvinna, doña Rosa. Hennes skapelser var magiska. Vill väldigt gärna åka till hennes by och köpa med mig en stor kvinna i lera hem. Jag får se hur jag gör. Hur som helst, ni borde leta upp lite poesi av Josefina Plá och låta er förundras. Jag ska leta rätt på en liten bok i alla fall, till mig själv.

Jag mår bra, det har nog inte hänt så mycket mer än att jag flyttat. Eller, egentligen massor men eftersom jag skriver så sällan är det så mycket jag vill berätta att jag blir alldeles matt och struntar i att skriva allting istället. Jag ska nog börja skriva oftare, varannan dag kanske. Något kort om vad som hänt, eller något jag tänkt på eller om jag känner något särskilt. En sak vill jag dock dela med mig av nu, en bild som har etsat sig fast på min näthinna. Här i Asunción ser man mycket fattigdom och en del misär. Man ser många människor som lever från dag till dag, men alltid på gatan. Man ser vuxna, ungdomar, äldre personer och barn. Och häromdagen, när jag skulle köpa en yogamatta gick jag förbi en kvinna som satt i en trappa. Mitt framför henne, på trottoaren, satt ett litet barn och badade i en målarfärgshink med vatten. Jag fick tag i min matta, och när jag gick tillbaka samma väg en stund senare var de borta. Kommer nog aldrig glömma det. Hur det lilla huvudet stack upp ur en vit hink på en trottoar mitt i stan. Och jag skulle köpa en yogamatta.

I morse insåg jag...

... att det var första gången på en månad som jag duschade i varmvatten.

Fyra veckor

Jag har känt mig trött och haft en del att göra den senaste tiden. Jag har haft svårt att motivera mig själv till att blogga. Så är det ju ibland. Jag mår i alla fall bra. Jag jobbar på och får mer och mer på mitt bord vilket känns skönt, trots att min prestationsångest och mina ibland hårda krav på mig själv ger sig mer till känna än vanligt. Förmodligen för att jag inte riktigt har någon att bolla med och för att det mesta jag producerat hittills varit på spanska, och där känner jag mig fortfarande begränsad.

Det har gått en månad sen jag lämnade Sverige, en månad som verkligen flugit förbi, men saknaden gör sig ändå påmind dagligen. Frågar mig ofta vad jag gett mig in i. Ångrar mig, ångrar mig igen och blir pepp istället, får hemlängtan, går ut och känner att jag ändå tycker mycket om min nya stad. Nästa vecka flyttar jag från hostelet till ett rum i ett större hus längre upp på samma gata. Där bor en kvinna, Graciela, med hennes vuxna dotter och en liten hund. Jag gillar hostelet, jag har fått flera nya vänner och jag har gillat att alltid vara omgiven av folk, men nu känns det så skönt att få lämna. Skönt att slippa gå ut när jag behöver gå på toaletten eller ska duscha. Skönt att kunna handla mat och slippa ha torrvaror på rummet och ett fåtal färskvaror i en påse i en proppfull liten kyl tillsammans med alla andra gäster. Skönt att kunna skaffa lite rutiner, inte vara tvungen att passa på att laga min mat när ingen annan gör det. Skönt att komma hem efter en lång dag på jobbet och vila i ett rum som inte ger mig lätt klaustrofobi eftersom det jag bor i nu är så litet och mörkt. Där vill jag bara sova och inte spendera så mycket övrig tid. Sådana saker ser jag fram emot.

Annars då? Jag försöker lära känna min nya stad. Provar att gå nya vägar hela tiden. Asunción är så speciellt. Just nu är det att staden känns så liten och lantlig, och de ständiga kontrasterna i den, som karaktäriserar den mest i mina ögon. Jag vill tro att jag börjar vänja mig vid värmen, men jag vet inte. Jag känner ju när det är lite svalare och någon på hostelet som just kommit tycker att det är suuuupervarmt, så kanske lite. Jag känner mig fortfarande inte helt bekväm alla gånger när jag går ensam på gatan för oavsett vad klockan är så ropar folk (män) efter en, eller kommenterar, eller tutar eller börjar köra sakta bredvid en. Jag har ändrat min betoning när jag pratar, snappat upp den paraguayanska dialekten ganska mycket. Oundvikligt tror jag, på kontoret är ju alla här ifrån.

Just nu är jag i en stad ungefär 80 kilometer från Asunción, Piribebuy. Eller, egentligen utanför. Vi kom idag, jag och Diakoniateamet, och stannar till fredag eftermiddag. Vi är på ett jättefint ställe där vi ska kombinera teambuilding och planering i sann svensk anda. Jag har bränt mig på näsan.

Holländaren har åkt iväg och nu blommar jasminen för fullt och om kvällarna är det den som doftar mest.

Här kommer ett litet låt-tips: Kevin Johansen - En mi cabeza