Sista spurten

Nu börjar det dra ihop sig. Jag förstår och förstår inte att jag snart kommer få träffa er alla igen. Den tanken får mina ögon att tåras. Jag är väldigt glad, stolt och tacksam över att jag har gjort det här och jag hade absolut inte velat stanna kvar hemma, men det ska bli så skönt att komma tillbaka. Stundtals har det känts så ensamt här. Jag har inte haft en massa människor i min närhet jag kunnat fly till, eller från, inte skapat mig ett sammanhang på samma sätt som hemma. Kanske har jag inte velat, jag har ju vetat hela tiden att jag ska lämna, och när. Som min vän Maria påpekade igår har jag inte heller "flytt" från något hemma, vilket gör att jag kanske inte heller sökt efter någon annat egentligen.

Nu i veckan har jag rest runt lite i landet. Vi hade besök från huvudkontoret, regionchefernas chef, och hon skulle få lära känna Diakonia Paraguay lite. Vi åkte till El Chaco, där det finns flera ursprungscommunities. Tuffa förhållanden, extremt fattigt och otroligt vackert. Vi åkte och träffade ett folk, och skulle åkt till ett annat med men det hade regnat så mycket att det inte gick att komma fram. De flesta byarna ligger långt från den asfalterade vägen och regnar det för mycket så blir vägarna in översvämmade. Ingen kommer in, ingen kommer ut. Ibland isoleras folket i sina små byar i många dagar. Svält, sjukdomar.

Vi åt middag med en före detta domare, Bonzi. För några år sen fick  Bonzi ett fall på sitt bord. Det gällde 14 bönder, ledare för diverse bondeorganisationer, som hade gripits för samröre med EPP (den väpnade gerillan i norra Paraguay). "Bevisen" var att mobiler som nån som kände nån som var engagerad i deras organisationer hade använts till att ringa nån som kände nån som kände nån som kunde kopplas till EPP, typ. Bonzi sa att det inte var tillräckliga bevis för att fälla dem för något alls och att fallet borde läggas ner. Dagen efter avsattes han. Bara sådär. 

Vi åkte till ett stort läger. Fattiga småbönder som tillhörde la Federación Nacional Campesina (nationella bondefederationen) hade slagit läger för att protestera mot en ny privatiseringslag som kommer göra dem ännu fattigare. Samma typ av läger, eller bosättningar kanske(?), sattes upp i många olika delar av landet. I just detta var det omkring 700 män, kvinnor och barn som stannade kvar på natten och sov, och ungefärliga många var där bara på dagen och åkte hem till sig på natten för att komma tillbaka nästa morgon. Som mest befann sig 1500 personer där. Det var jättebra uppstyrt med lag för allt. Matlag, städlag, tvättlag, disklag, skala mandioca-lag. Dagis, sjukstuga, mobilladdningsstation, vattenstation. Träffade så många fantastiska människor. Mina nya hjältar. Riktiga kämpar.