Jag kommer aldrig vänja mig vid att se gatubarn

Smärtan. Känslan som kommer över en, det är en överrumplande känsla som får hjärtat att långsamt brista och själen att svartna.

Om två månader är jag hemma igen

 Det känns skönt. Hemlängtan, saknaden efter familj, vänner, pojkvän är stor. Min gravida syster. Min fantastiska lilla guddotter. Det är förmodligen mest genom dom två jag kommer märka att jag varit borta, förutom hos mig själv såklart. Alla nya erfarenheter jag kommer ha. Fler perspektiv. Andra perspektiv. Så mycket ny kunskap om mig själv, om omvärlden, om ett annat land än det jag ser som mitt. Om två månader är jag redan i Sverige. Mer än halva min tid har gått och jag tror sista biten kommer gå fort, för jag har en hel del inplanerat, och massa idéer till jobbet. Jag blir nästan lite förvägsstressad. Kommer jag hinna med allt jag vill? Hinna klart? Kommer jag känna mig färdig när det är dags att lämna? Eller kanske blir det tvärt om, som för en annan svensk praktikant jag stötte på här. Han skulle åka om mindre än två veckor och tyckte inte att det var en dag för tidigt. Vi får väl se. Jag ser hur som helst fram emot att bli mött av den svenska sommaren, speciellt nu när jag ser i sociala medier att våren har kommit. Kaffe-i-solen-bilder. Körsbärsträd som blommar i Kungsan. Folk i vårjackor, solglasögon. Härligt. Jag älskar ju våren.

Idag har jag tänkt på hur ett land som Paraguay som har så otroligt mycket fint, kan vara så genomruttet som det faktiskt är (OBS ej allt såklart!!!). En tvättäkta skendemokrati där flera av de politiska topparna idag var högt uppsatta under Stroessners diktatur med. Statskupp för så lite som tre år sedan, med en president som avsattes rekordsnabbt (två dagar) efter en avhysning som slutade i massaker. Varför kom det en insatsstyrka på över 320 poliser för att avhysa ett 60-tal hjälplösa bönder, kvinnor och barn? Ingen vet. Allt som skedde den dagen är fortfarande oklart. Gällande polisens agerande finns ingen utredning från myndigheter, däremot väntar flera bönder på sina domar. De anklagas för olaga intrång och för att ha orsakat upplopp.

En sittande president som är stenrik företagare vars förmögenhet kommer från knarksmuggling. Alla vet, men det är ingenting man får säga högt.

Ett land vars mark ges bort eller säljs jättebilligt så att hemska företag som Monsanto kan odla genmodifierat, bespruta och förgifta vatten och mark, tvinga bort bönderna och deras familjer från marken de bott på i generationer. För där Monsanto slår sig ner, där kan ingenting annat än soja leva. Skogen med sitt rika växt- och djurliv ersätts av öknar. Sojaöknar. I juli förra året dog två systrar, fyra och sex år gamla. "Förkylning" sa myndigheterna. "Agrotóxicos" sa befolkningen. En kort tid senare dog nästan alla samhällets djur, också på grund av "förkylning".  Samhället ligger nära en av Monsantos odlingar. Systrarna hette Alvarez i efternamn. Adelaida hette den ena. Den andra, Adela. Precis som jag. Adelaida och Adela Alvarez. Fyra och sex år gamla.

Ni som förstår spanska, kolla gärna på den här dokumentären om ovan nämnda massaker. Den är bara 20 minuter, intressant och mycket välgjord.

http://youtu.be/mQOMR5SxS50

Min ospännande vardag

Förra veckan åt jag samma mat måndag tisdag onsdag torsdag fredag. Det är sant.

En liten söndagsrapportering

Det är inte lika varmt längre. Jag har till och med kunnat ha på mig jeans ett par gånger vilket har varit en fröjd för jag är så trött på de kläder jag har här att jag först vill kräkas på dom och sen bränna upp dom. Inser att jag tog med mig lite för lite. I övrigt rullar det på antar jag. Jag har lärt mig att säga fula saker på guaraní, till exempel "Japiro". Det betyder typ "Go fuck yourself". Jag har lärt mig att skala mandioca (yuca eller kassavarot) på snabbaste sättet, man drar ett snitt med kniven längs hela och sen lyfter man liksom av skalet bit för bit. Jag har också lärt mig att säga "vos" istället för "tu" (du) så till den milda grad att "tu" känns främmande på min tunga (sorry pappa).

Det blir mörkt tidigare nu, redan vid 18 är det kväll. Hösten är på gång, det är svalare men här gulnar inga löv (hittills i alla fall). Däremot blir limen på träden gulare och gulare. Ibland kommer jag på mig själv ibland med att tro att året snart är slut och att nyårsafton närmar sig. Hahaha. Kommer inte fatta nånting när jag kommer tillbaka och sommarn ba fortsätter. Lustigt hur färgad man är av sina årstider egentligen.

Vad meeeeer? Jo. I början av maj ska jag åka till Ciudad del este och Foç de Iguazú. Tar några dagar ledigt, kollar in vattenfallen både på den brasilianska och argentinska sidan OCH passar på att förnya mitt visum förstår ni. I maj ska jag också få åka inåt landet, till el Chaco och hälsa på ett ursprungsfolk. Det känns både spännande och jobbigt, för förhållandena där är  otroligt tuffa och en väldigt hög procent lever i extrem fattigdom. Det kommer nog vara mycket lärorikt och omtumlande.


Avslutar med en liten lista på saker som inte finns här:
- Färskost med pepparrotssmak (vilket jag är besatt av nu trots att jag inte ens brukar köpa hemma?)
- Pepparrot
- Cheeze Doodles från OLW
- Kalles randiga kaviar
- Créme fraiche

Hejdå.

Två månader, en födelsedag och en minisemester

Idag är det två månader sedan jag satte fötterna på paraguayansk mark. Två månader sen jag tittade ut genom flygplansfönstret och slogs av att jorden här är röd. Roströd. Två månader och jag grät helt hysteriskt. Och om en vecka, då har jag varit här halva tiden och nedräkningen börjar, känner jag. Det känns inte lika tufft nu som det gjorde för ett par veckor sen. Jag hade hört innan att det är normalt att dippa och få en kris efter 1,5-2 månader så jag visste att det var en övergångsperiod, men det var ändå jobbigt. Kunde börja gråta på bussen på väg till kontoret och ville så många gånger ta tag i folks kragar och ba: FATTAR DU VILKET JÄVLA SKITLAND DU BOR I?!?
Men, självbehärskning, ni vet.

Förra veckan var det min SÅ efterlängtade födelsedag. På dagen var jag på kontoret, alla organisationer som Diakonia stöttar var där och vi fick lära oss om säkerhet på nätet och om hur Google ser allt och sådär, väldigt intressant. När jag kom in på morgonen möttes jag av massa fina ballonger på mitt skrivbord. Alla sjöng och jag fick en tårta också. På kvällen gick vi ut och på en restaurang som hade Wagyu, Kobebiff. Vääääärldens bästa och dyraste kött som inte är så superdyrt här i Paraguay eftersom det finns uppfödare. Det var en fin dag och jag är nöjd med födisen.

I onsdags kväll åkte jag till Ayolas som ligger vid floden Paraná, precis vid Argentina. Jag åkte med en kompis, Irene, en kompis till henne och kompisens kompisar. Det var sagt att vi skulle åka vid 17-18, men här är det "la hora paraguaya" som gäller, den paraguayanska tiden, och jag blev hämtad strax efter 21. När jag såg bilen fick jag lite lätt panik och var osäker på om den verkligen skulle kunna ta oss någon stans över huvud taget, plus att jag tyckte grabbarna i bilden verkade väldigt suspekta. Typiska såna där män som kommenterar och ropar efter en på gatan. Kände mig lite nervös men det gick bra såklart. Det car drygt 30 mil härifrån och dit vi skulle, och någon gång under färden tyckte jag det var såååå himla kallt och så bad jag Edu, kompisen, att dra upp fönstret. Han skrattade och ba: det är sönder, men det finns en hängmatta där bak ni kan använda som filt.
Trodde jag skulle förfrysa men vi kom fram vid halv tre och jag levde.

Vi bodde utanför Ayolas, i Coratei, på en slags stugcamping precis intill floden. Det var otroligt vackert och där fanns det massa djur som strövade fritt. Kossor, små gosiga grisbebisar, lamm, getter, hästar, höns, kycklingar och STRUTSAR. Kompisarna var där för att fiska i floden och den ena hade med sig sin motorbåt. Jag fiskade inte men fick åka på båtpromenad och så fick jag köra båten också och jag var mycket skicklig enligt Masa - båtägaren. "APROVADA!" (godkänd) sa han och gjorde
tummen upp. Hade en väldigt fin påsk men det trasiga fönstret satte sina spår och jag har haft ont i halsen sen dess.