Två månader, en födelsedag och en minisemester

Idag är det två månader sedan jag satte fötterna på paraguayansk mark. Två månader sen jag tittade ut genom flygplansfönstret och slogs av att jorden här är röd. Roströd. Två månader och jag grät helt hysteriskt. Och om en vecka, då har jag varit här halva tiden och nedräkningen börjar, känner jag. Det känns inte lika tufft nu som det gjorde för ett par veckor sen. Jag hade hört innan att det är normalt att dippa och få en kris efter 1,5-2 månader så jag visste att det var en övergångsperiod, men det var ändå jobbigt. Kunde börja gråta på bussen på väg till kontoret och ville så många gånger ta tag i folks kragar och ba: FATTAR DU VILKET JÄVLA SKITLAND DU BOR I?!?
Men, självbehärskning, ni vet.

Förra veckan var det min SÅ efterlängtade födelsedag. På dagen var jag på kontoret, alla organisationer som Diakonia stöttar var där och vi fick lära oss om säkerhet på nätet och om hur Google ser allt och sådär, väldigt intressant. När jag kom in på morgonen möttes jag av massa fina ballonger på mitt skrivbord. Alla sjöng och jag fick en tårta också. På kvällen gick vi ut och på en restaurang som hade Wagyu, Kobebiff. Vääääärldens bästa och dyraste kött som inte är så superdyrt här i Paraguay eftersom det finns uppfödare. Det var en fin dag och jag är nöjd med födisen.

I onsdags kväll åkte jag till Ayolas som ligger vid floden Paraná, precis vid Argentina. Jag åkte med en kompis, Irene, en kompis till henne och kompisens kompisar. Det var sagt att vi skulle åka vid 17-18, men här är det "la hora paraguaya" som gäller, den paraguayanska tiden, och jag blev hämtad strax efter 21. När jag såg bilen fick jag lite lätt panik och var osäker på om den verkligen skulle kunna ta oss någon stans över huvud taget, plus att jag tyckte grabbarna i bilden verkade väldigt suspekta. Typiska såna där män som kommenterar och ropar efter en på gatan. Kände mig lite nervös men det gick bra såklart. Det car drygt 30 mil härifrån och dit vi skulle, och någon gång under färden tyckte jag det var såååå himla kallt och så bad jag Edu, kompisen, att dra upp fönstret. Han skrattade och ba: det är sönder, men det finns en hängmatta där bak ni kan använda som filt.
Trodde jag skulle förfrysa men vi kom fram vid halv tre och jag levde.

Vi bodde utanför Ayolas, i Coratei, på en slags stugcamping precis intill floden. Det var otroligt vackert och där fanns det massa djur som strövade fritt. Kossor, små gosiga grisbebisar, lamm, getter, hästar, höns, kycklingar och STRUTSAR. Kompisarna var där för att fiska i floden och den ena hade med sig sin motorbåt. Jag fiskade inte men fick åka på båtpromenad och så fick jag köra båten också och jag var mycket skicklig enligt Masa - båtägaren. "APROVADA!" (godkänd) sa han och gjorde
tummen upp. Hade en väldigt fin påsk men det trasiga fönstret satte sina spår och jag har haft ont i halsen sen dess.