För snart en månad sen skulle Jakob skicka brev till mig. Då hade jag ganska precis köpt en ny tandborste som jag avskydde och jag bad honom skicka med ett paket av mina tandborstar jag alltid använder hemma. Världens bästa TePe Extra Soft-tandborstar som alltid kommer i olika fina färger. Det ville jag så gärna ha. Mina tandborstar. Jag brukar alltid välja paket så omsorgsfullt, eftersom det är olika färger i varje och jag såklart har mina favoriter. Hur som helst, Jakob skickade med ett paket och efter ganska mycket strul hämtade jag ut brevet i torsdags.
Färgerna var i världsklass. Paketet var lika omsorgsfullt valt som om jag hade köpt det själv. (Jag kan stå vääääldigt länge och välja ut. Menar verkligen länge. På riktigt.)
På torsdagskvällen var jag verkligen ivrig efter att få borsta tänderna. Jag valde en knallorange tandborste och det kändes helt fantastiskt. Jag var så glad. Och nu i morse när jag borstade tänderna så började jag gråta och jag insåg plötsligt hur dom där tandborstarna har kommit att få ett starkt symboliskt värde för mig. Jag har snart varit här i två månader. Allt det nya är inte längre så nytt och när man inte är upptagen av att ta in allt det där nya kommer hemlängtan och ensamhetskänslorna.
Tandborstarna gör att Sverige känns lite, lite närmre just nu. I det känslomässiga kaoset jag stundtals befinner mig i har tandborstarna blivit en trygghet. Något jag känner igen, något jag känner mig hemma med. Det kan tänkas löjligt, men när precis allt man upplever och ser känns ljusår ifrån allt vad man är van vid, när allt och alla man saknar känns så otroligt långt bort, då kan en tandborste vara precis det man behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar