I söndags kväll mötte jag upp Gracielas (hon jag bor hos) dotter, Anai, och hennes vän Jonatan på en bar ganska nära. Jag hade varit där förut. Baren heter Brittania och är jättetrevlig. Det är två våningar, men allting är utomhus. Klientelet är superblandat. Där trängs unga som gamla Asunciónbor med turister, lite "finare" folk och den paraguayanska versionen av hipsters. Ja. De finns här med. Jag känner minsann igen en hipster här jag ser hen.
Jag stod och lagade middag när dom skulle gå så jag tog mig dit själv lite senare. Nu när jag inte bor på hostelet längre måste jag ju söka mig till sociala sammanhang på ett annat sätt, där var de i princip oundvikliga. Kändes helt rätt att gå när jag blev medbjuden för man vill ju inte bli en sån som alltid säger nej och till slut inte blir tillfrågad längre. Liksom. Vi hade i alla fall roligt och sen när vi skulle gå hem lärde Anai mig att hon alltid går upp parallellgatan, istället för vår gata, när hon går hem från stan på kvällen. Den är tydligen mycket lugnare. Bra tips!
Jag vill berätta om vad som hände när jag kom hem. Jag skrev ju om kackerlackan jag delar badrum med. Ja. Jag kom i alla fall hem, stod kvar utanför badrummet och tände lampan och så såg jag något i dörrspringan. Och ba:
Det där är ingen kackerlacka.
Kollade igen och så såg jag att det var en Ö D L A. En liten ödla. Visste inte riktigt vad jag skulle göra först. Eller, jag funderade nog mest på vad DEN skulle göra. Jag var lite orolig att den skulle attackera eller så. Gör ödlor ens det? Ingen aning. Typiskt mig att trigga igång mig själv sådär. Den sprang i alla fall över golvet och satte sig på väggen i hörnet, ganska nära handfatet. Jag började göra mig i ordning, borsta tänderna, tvätta piercingen. Lilla ödlan var lugn men jag hade HELA tiden koll på den i ögonvrån. Redo liksom. Redo för något som jag inte visste vad det var. Ifall att bara.
Man kan alltså säga att jag var på helspänn redan, och så hörde jag ett ljud och det lät PRECIS som att en hel armé av kackerlackor rusade över träparketten, mot badrummet. Jag var helt säker på att det var en kackerlacksarmé. De ville hämnas på ödlan som troligtvis hade ätit deras kompis, tänkte jag och hade panikblandade känslor. Samtidigt som allt det här pågår, alltså mina tankar och mina känslor och ljudet i bakgrunden så kikar jag ut genom dörrspringan och ser Sira, Gracielas hund. Alltså ni förstår LÄTTNADEN som sköljde över mig när jag insåg att ljudet var hennes små tassar mot golvet. Jag hade nog dött ifall det verkligen varit en kackerlacksarmé. Tur!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar