Sista spurten

Nu börjar det dra ihop sig. Jag förstår och förstår inte att jag snart kommer få träffa er alla igen. Den tanken får mina ögon att tåras. Jag är väldigt glad, stolt och tacksam över att jag har gjort det här och jag hade absolut inte velat stanna kvar hemma, men det ska bli så skönt att komma tillbaka. Stundtals har det känts så ensamt här. Jag har inte haft en massa människor i min närhet jag kunnat fly till, eller från, inte skapat mig ett sammanhang på samma sätt som hemma. Kanske har jag inte velat, jag har ju vetat hela tiden att jag ska lämna, och när. Som min vän Maria påpekade igår har jag inte heller "flytt" från något hemma, vilket gör att jag kanske inte heller sökt efter någon annat egentligen.

Nu i veckan har jag rest runt lite i landet. Vi hade besök från huvudkontoret, regionchefernas chef, och hon skulle få lära känna Diakonia Paraguay lite. Vi åkte till El Chaco, där det finns flera ursprungscommunities. Tuffa förhållanden, extremt fattigt och otroligt vackert. Vi åkte och träffade ett folk, och skulle åkt till ett annat med men det hade regnat så mycket att det inte gick att komma fram. De flesta byarna ligger långt från den asfalterade vägen och regnar det för mycket så blir vägarna in översvämmade. Ingen kommer in, ingen kommer ut. Ibland isoleras folket i sina små byar i många dagar. Svält, sjukdomar.

Vi åt middag med en före detta domare, Bonzi. För några år sen fick  Bonzi ett fall på sitt bord. Det gällde 14 bönder, ledare för diverse bondeorganisationer, som hade gripits för samröre med EPP (den väpnade gerillan i norra Paraguay). "Bevisen" var att mobiler som nån som kände nån som var engagerad i deras organisationer hade använts till att ringa nån som kände nån som kände nån som kunde kopplas till EPP, typ. Bonzi sa att det inte var tillräckliga bevis för att fälla dem för något alls och att fallet borde läggas ner. Dagen efter avsattes han. Bara sådär. 

Vi åkte till ett stort läger. Fattiga småbönder som tillhörde la Federación Nacional Campesina (nationella bondefederationen) hade slagit läger för att protestera mot en ny privatiseringslag som kommer göra dem ännu fattigare. Samma typ av läger, eller bosättningar kanske(?), sattes upp i många olika delar av landet. I just detta var det omkring 700 män, kvinnor och barn som stannade kvar på natten och sov, och ungefärliga många var där bara på dagen och åkte hem till sig på natten för att komma tillbaka nästa morgon. Som mest befann sig 1500 personer där. Det var jättebra uppstyrt med lag för allt. Matlag, städlag, tvättlag, disklag, skala mandioca-lag. Dagis, sjukstuga, mobilladdningsstation, vattenstation. Träffade så många fantastiska människor. Mina nya hjältar. Riktiga kämpar. 

En gnista hopp

Nästa vecka får vi besök av en Diakonia-person från Sverige. Jag mailade henne idag och frågade om hon hade möjlighet att ta med en tub Kalles randiga kaviar till mig. Hon svarade jättesnabbt att hon skulle göra sitt bästa så *FiNgErZ kRoSsEd* nu allihop!

Puss och kram

Det är så himla lite tid kvar nu

Och jag känner mig så splittrad. Jag vill verkligen hem, jag längtar så mycket. Men samtidigt kommer det göra ont att lämna. Det är så mycket här som är fel. Så mycket kvar att göra. Och jag blev så skrämd häromdagen för jag insåg att jag själv blivit ganska avtrubbad. När man jobbar i en biståndsorganisation, så nära alla som kämpar för förändring, är man så i det. Jag får höra mer än dom flesta om hur saker och ting är här, om vad som inte funkar och varför. Jag tror jag är långt mycket mer medveten om hur Paraguay ser ut under ytan, än någon som levt hela sitt liv här. Och jag får höra så många historier, får höra om orättvisor direkt från de som är drabbade av dem. Och jag märker hur jag, redan, har normaliserat. Jag kan liksom stänga av. Inte helt, såklart, och bara tillfälligt. Men ändå.

Jag tänker mycket på vad jag ska göra av allt när jag kommer tillbaka. Jag tror att jag bär på så mycket inom mig som kommer komma fram när jag inte är mitt i det längre. När jag inte behöver ta omvägar för att känna mig trygg. Inte behöver se tiggande barn på daglig basis. Inte behöver ha någon som flåsar mig i örat på bussen och viskar att "jag vill slicka upp din honung lilla svala" eftersom jag har en svala tatuerad på axeln. När jag inte pratar med folk vars pappor blivit mördade eller vars vänner blivit skjutna mitt på öppen gata eftersom de är transpersoner, eller med folk som kämpar för att tioåriga flickor som blivit våldtagna och gravida ska ha rätt till abort om det är vad de vill.

Las Cataratas de Iguazu

Ursäkta min tystnad. Hösten är här nu, på riktigt. Den suger all energi från mig, precis som den brukar göra hemma i Sverige. Fy fan. 

I början av maj åkte jag upp(?) till Puerto de Iguazu i Argentina. Det var ju långhelg, så jag passade på att förnya mitt visum och besöka Iguazufallen. Jag tog en buss härifrån Asunción mitt i natten och kom fram suuuupertidigt på morgonen till Ciudad del Este. Därifrån tog jag en annan buss över till Argentina. Första dagen åkte jag till den brasilianska sidan av fallen. Jag blev alldeles överrumplad, det var så mäktigt och vackert. Där var det mer panorama-utsikt över fallen. Massor med folk och selfie-pinnarnas mecka. Där fanns massa djur. Fina fåglar, färgglada fjärilar och Quatis (näsbjörn tydligen, om vi ska lita på Google). Massa Quatis. Dom är en slags grävling fast med långa näsor och så är dom bärare av sjukdomar som rabies. Skitäckliga med andra ord. I alla fall. Folk som besöker fallen har matat dom, så nu är dom helt sockerberoende och alldeles galna. Jag hade en smörgås i min VÄSKA. Dom kände lukten och hämtade alla sina kompisar och till slut var jag förföljd av typ 15 såna där som ville ha min mat. Ett ord: PA-NIK. Jag kände mig som i en zombiefilm ni vet, när det bara kommer fler och fler och fler från alla håll. Jag började nästan gråta och tog tag i en random snubbes ryggsäck och ba: VAD SKA JAG GÖRA?! 

Till slut tog jag upp smörgåsen (som låg helt inplastad) och kastande iväg den så långt jag bara kunde, och alla äckliga Quatis sprang dit. Jag var rätt skärrad vill jag lova. Blähä.

Andra dagen var det dags för den argentinska sidan. Då åkte jag med några nya kompisar jag träffade på hostelet. Den argentinska sidan är mycket större, mycket vackrare, mäktigare. Extra allt liksom. Det finns olika vandringsleder man kan gå så får man olika utsikt. Och vi tog en tour, svindyr men SÅ värd. Först åkte vi genom djungeln och sen med båt på floden och kom så nära fallen det gick utan att dö. Vi blev dyngsura allihopa och det var såååååå roligt. 

På den argentinska sidan är man lite mer "i" fallen. Vi gick ungefär 1,5 kilometer över floden och så kom vi till La garganta den diablo, Iguazufallens kronjuvel. Där allt börjar. Jag har inga ord för hur mäktigt det var. Sån kraft. Jag ville typ slänga mig, ge mig hän åt det, fast ändå inte. Visste ju att jag var chanslös. Det var helt fantastiskt.

När jag kommer hem ska jag äta

sushi (UTAN JÄVLA MOROT I)

Jag sitter på en buss från Ciudad del Este mot Asunción

Och jag slås, som så många gånger innan, av hur otroligt vackert Paraguay är. Så mycket växtlighet. Så många färger. Allt det gröna mot den mörkröda jorden. Och plötsligt dyker det upp små, små hus, nästan som skjul. Utanför hänger kläder i olika färger på tork. Magiskt. 

Jag kommer aldrig vänja mig vid att se gatubarn

Smärtan. Känslan som kommer över en, det är en överrumplande känsla som får hjärtat att långsamt brista och själen att svartna.