Det är så himla lite tid kvar nu

Och jag känner mig så splittrad. Jag vill verkligen hem, jag längtar så mycket. Men samtidigt kommer det göra ont att lämna. Det är så mycket här som är fel. Så mycket kvar att göra. Och jag blev så skrämd häromdagen för jag insåg att jag själv blivit ganska avtrubbad. När man jobbar i en biståndsorganisation, så nära alla som kämpar för förändring, är man så i det. Jag får höra mer än dom flesta om hur saker och ting är här, om vad som inte funkar och varför. Jag tror jag är långt mycket mer medveten om hur Paraguay ser ut under ytan, än någon som levt hela sitt liv här. Och jag får höra så många historier, får höra om orättvisor direkt från de som är drabbade av dem. Och jag märker hur jag, redan, har normaliserat. Jag kan liksom stänga av. Inte helt, såklart, och bara tillfälligt. Men ändå.

Jag tänker mycket på vad jag ska göra av allt när jag kommer tillbaka. Jag tror att jag bär på så mycket inom mig som kommer komma fram när jag inte är mitt i det längre. När jag inte behöver ta omvägar för att känna mig trygg. Inte behöver se tiggande barn på daglig basis. Inte behöver ha någon som flåsar mig i örat på bussen och viskar att "jag vill slicka upp din honung lilla svala" eftersom jag har en svala tatuerad på axeln. När jag inte pratar med folk vars pappor blivit mördade eller vars vänner blivit skjutna mitt på öppen gata eftersom de är transpersoner, eller med folk som kämpar för att tioåriga flickor som blivit våldtagna och gravida ska ha rätt till abort om det är vad de vill.