Om två månader är jag hemma igen

 Det känns skönt. Hemlängtan, saknaden efter familj, vänner, pojkvän är stor. Min gravida syster. Min fantastiska lilla guddotter. Det är förmodligen mest genom dom två jag kommer märka att jag varit borta, förutom hos mig själv såklart. Alla nya erfarenheter jag kommer ha. Fler perspektiv. Andra perspektiv. Så mycket ny kunskap om mig själv, om omvärlden, om ett annat land än det jag ser som mitt. Om två månader är jag redan i Sverige. Mer än halva min tid har gått och jag tror sista biten kommer gå fort, för jag har en hel del inplanerat, och massa idéer till jobbet. Jag blir nästan lite förvägsstressad. Kommer jag hinna med allt jag vill? Hinna klart? Kommer jag känna mig färdig när det är dags att lämna? Eller kanske blir det tvärt om, som för en annan svensk praktikant jag stötte på här. Han skulle åka om mindre än två veckor och tyckte inte att det var en dag för tidigt. Vi får väl se. Jag ser hur som helst fram emot att bli mött av den svenska sommaren, speciellt nu när jag ser i sociala medier att våren har kommit. Kaffe-i-solen-bilder. Körsbärsträd som blommar i Kungsan. Folk i vårjackor, solglasögon. Härligt. Jag älskar ju våren.

Idag har jag tänkt på hur ett land som Paraguay som har så otroligt mycket fint, kan vara så genomruttet som det faktiskt är (OBS ej allt såklart!!!). En tvättäkta skendemokrati där flera av de politiska topparna idag var högt uppsatta under Stroessners diktatur med. Statskupp för så lite som tre år sedan, med en president som avsattes rekordsnabbt (två dagar) efter en avhysning som slutade i massaker. Varför kom det en insatsstyrka på över 320 poliser för att avhysa ett 60-tal hjälplösa bönder, kvinnor och barn? Ingen vet. Allt som skedde den dagen är fortfarande oklart. Gällande polisens agerande finns ingen utredning från myndigheter, däremot väntar flera bönder på sina domar. De anklagas för olaga intrång och för att ha orsakat upplopp.

En sittande president som är stenrik företagare vars förmögenhet kommer från knarksmuggling. Alla vet, men det är ingenting man får säga högt.

Ett land vars mark ges bort eller säljs jättebilligt så att hemska företag som Monsanto kan odla genmodifierat, bespruta och förgifta vatten och mark, tvinga bort bönderna och deras familjer från marken de bott på i generationer. För där Monsanto slår sig ner, där kan ingenting annat än soja leva. Skogen med sitt rika växt- och djurliv ersätts av öknar. Sojaöknar. I juli förra året dog två systrar, fyra och sex år gamla. "Förkylning" sa myndigheterna. "Agrotóxicos" sa befolkningen. En kort tid senare dog nästan alla samhällets djur, också på grund av "förkylning".  Samhället ligger nära en av Monsantos odlingar. Systrarna hette Alvarez i efternamn. Adelaida hette den ena. Den andra, Adela. Precis som jag. Adelaida och Adela Alvarez. Fyra och sex år gamla.

Ni som förstår spanska, kolla gärna på den här dokumentären om ovan nämnda massaker. Den är bara 20 minuter, intressant och mycket välgjord.

http://youtu.be/mQOMR5SxS50